Idag har varit en helt okej dag. Jag kan faktiskt stolt statera att jag klarade mig utan minsta hets, vilket känns otroligt lättande   
Mina mål (på en god dag) är att lyckas hålla mig kring 1000 kcal per dag. Lyckas jag med det, då är jag nöjd. Kommer jag över den gränsen, då får jag grov ångest, som ofta leder till hets. Kommer jag under den gränsen, så får jag också ångest - då för att jag är rädd för att gå ner i vikt.

Haha, har ni hört något liknande? Jag är rädd för att gå ned i vikt, samtidigt som jag vill gå ned i vikt. Jag tror min ätstörning lider av schizofreni.
Hursomhelst resulterar detta i att jag väldigt sällan lyckas göra rätt. (Dvs inte håller mig kring 1000kcal-gränsen)

MEN IDAG. Idag lyckades jag. Idag är en av få ångestfria dagar. *njut*

Det var en kort dag i skolan idag, stack vid ett. Efter det bar det av till körskolan, för här skall det köras! Hrmm, ja, så bra man kan köra efter att inte ha suttit i en bil sedan innan snön förra året..   Inom fem minuter lyckades jag meritera två motorstopp, mitt i en korsning.

(Körskoleläraren belönade mig varken med two-thumbs-up eller klappar på ryggen.)

Ibland lyckas man.

Sommar, transperanta klänningar och vackra hattar   

Var hos min psykolog på BUP idag.
Hon envisas med att min "besatthet av mat" (som hon så milt uttrycker det) inte alls har med mat att göra egentligen. Allt beror på min uppfuckade barndom.

No shit Sherlock, men hur fixar man något sådant? Om det inte handlar om precis allt jag tänker på, allt jag önskar, allt jag ser - mitt monster.. Hur ska jag då lösa det?
Jag kan inte göra mitt förflutna ogjort ><

Jag vet att jag nyss fyllde 18 år. 18 år, förstår ni? Det är den officiella gränsen mellan barn och vuxen, mellan naiv och mogen, minderårig och myndig.
Det är nu jag ska vara stark nog att ta tag i mig själv, mitt liv.
Men allt jag är på insidan är en rädd 14-årig flicka med knäna upp mot hakan och armarna klamrandes kring benen.

Hur kan man känna sig så ung och försvarslös när man är 18 år? Jag trodde aldrig det var möjligt.
När känner man sig vuxen?   

Sådär. Tänkte att det var dags att starta om med ett nytt kapitel. Ny dagbok, nytt tankesätt, nytt beteende - nytt liv.
Vad säger ni, vill ni vara med från början?

Äsch. Jag ska inte säga så. Ska inte göra någon besviken..
För det blir aldrig som man hoppas ändå. Det blir aldrig nytt, det är alltid samma gamla vanliga. Man tror att man gör en förändring, en förbättring, men sanningen är att man snarare bara gräver i sidled istället för ut.

Förra veckan var det sportlov, ska ni veta. Jag hade bestämt mig även då, jag hade sagt till mig själv att "nu, hördu, nu tar du dig i kragen, okej? Under det här lovet ska du äta precis som du vill. Okej? Precis som du vill. Det förtjänar du.".

Och visst fan åt jag. Ett frossande närbesläktat hets.
och inte för att jag ville - för att jag kunde.

Så går det när man släppar garden spänner fast monstret. Då gör min kropp allt för att utnyttja friheten. Äta. Äta. Äta. Fan. Fan. Fan.

Tror jag gick upp kilo under veckan. Vågen tyder på det. Men man vet ju aldrig - väger man sig sju-åtta gånger per dag vet man aldrig riktigt vad som är standardvikten.