Goddag!
Idag är det onsdag, och jag är hemma (för första gången på flera veckor?) igen! Har kurat hos min pojkvän länge nog nu, behövde komma hem för att hämta nytt ombyte. Lika bra att passa på att göra allt jag inte kan göra när han är i närheten, inte sant?   

Idag känns som en helt okej dag. Vaknade upp av pussar, kände kurret i magen och den förnuftiga sidan av mig längtade efter frukosten.
Terapimöte en timme innan skolan. Terapeuten konstaterade (likt tidigare möten) att mycket av mina ätstörningar inte alls har att göra med mat eller liknande. Tydligen tar jag ut alla mina kontrollbehov på mitt utseende och mat, för att kompensera för allt jag inte kan ha kontroll över.
Abstrakt som satan, men det stämmer väl..   

Min pojkväns mamma är mig på spåren. Det är ingenting jag bara säger. Det är läskigt.
Hon är psykolog, passande nog. Hon har kommenterat på att jag äter mindre än normala måltidsportioner, och på att jag alltid gnäller över att jag har magont efter varje middag.
Hon tror att jag ger mig själv magont, för att jag inte vill gå upp i vikt. Trots att jag hävdar (eller ja, min förnuftiga sida hävdar) att jag ska försöka ta mig upp till 50kg.
Men samtidigt vill jag inte det. Monstret tillåter mig inte. Och varför ska jag, när jag mår bra som jag gör? Eller?
Fast 50kg är ju en bra vikt.. Fast..   

ARGH. Jag släpper det här. Jag kan inte vinna den här konflikten.

Idag har jag ätit lunch också. Det blev ett hårdkokt ägg och ett äpple. Tänkte äta mer - tänkte vara duktig idag. Men jag blev mätt. Eller som min pojkväns mamma skulle säga; "blev mätt". (Övertalad av monstret..)

Utan min pojkvän hade jag aldrig klarat mig, jag behöver honom  
Övertalade honom om att vi ska baka wienerbröd nu på fredag också.
Jag ska äta av dem. Som en normal person. Inte hetsa. Inte snåla.
Normal. Smaka på ordet.