Jag vet inte hur nyfikna alla är, men jag tänkte lägga ut ett par bilder på mig.

Detta gör jag emellertid inte för att få peppande kommentarer om mitt utseende, utan visar bara för att ni utanför ska kunna få en bild av mig. Jag ser varken underviktig eller undernärd ut enligt mig själv, utan som en hälsosam, normalviktig tjej.

Jag hoppas ni ser samma sak.

Jag har inte ett anmärkningsvärt mellanrum mellan låren och har rätt breda överarmar.

Förstör inte dig själv mer!, skriker monstret.
Du är bra som du är!, skriker förnuftet tillbaka.

Hur kan man inte utmattas av alla skrik? Vilket lyssnar ni till?

För att testa er verklighetsuppfattning är - vad tror ni jag väger?

Hej igen - jag har varit borta många dagar nu, det vet jag.
Har längtat efter att komma in och skriva av mig, men har inte haft möjlighet, alls.

Har varit hos min pojkvän hela helgen, som planerat. När han är i närheten kan jag inte logga in, jag kan inte visa den här sidan av mig, han kan inte få läsa om mitt inre monster. Det går inte, det blir fel då.

På något sätt så känns det som att om han inte vet, så kanske det inte finns. Förstår ni vad jag menar?
Visserligen vet han att allt inte står rätt till, att jag får ångest ibland, men han förstår inte allvaret.

Han förstår inte hur svårt det är att få bort spystanken från håret, händerna, halsen. Inte heller hur allt jag ser, tänker, grubblar på, beslutar utifrån och baserar alla mina handlingar på är mat. Mat. Mat. Mat.

Allt han ser är den smala lilla flicka som glupsar i sig mat. Som talar om mat. Som talar om att åka och fika, att baka, att köpa "något extra gott" till ikväll. Som gärna tar lite mer mat, men sedan gnäller hela kvällen på att hon har så så så så ont i magen att det känns som att hon kommer spy.

Och spy, det gör hon allt. Ibland för att "hon har så så så så ont i magen" och ibland i hemlighet.

Men det blir allt svårare. Stanken är frätande. Den går inte bort. Den försvinner inte - det är karman. De vill ha kvar den, de brännmärker mina misslyckanden, ett permanent bevis för att jag är ämnad att vara den jag så förtvivlat kämpar för att inte bli.

Den här bilden kom upp när jag skulle verifiera en kommentar. "Every seize", står det. Vad läser ni?